SATS

idag sa jag upp mitt SATS kort..
på vägen dit tänkte jag att man är en bättre person om man inte tränar därför att man inte har något gymkort, än om man inte tränar fast man har ett gymkort.. Det lät så smart i mitt huvud.

På väg till gymmet möter jag en kille som jobbar på SATS, min personliga tränar.. som jag träffat en hel gång. jag har inte sett honom sen dess.. och så möter jag honom nu. Jag tänker att det är större chans att han bjuder ut mig om jag inte längre har gymkort på sats.. ni vet, relationer på jobbet och med kunder är kanske inte helt okej.

Väl på SATS än det en kille go som en nallebjörn som hjälper mig, han tycker att det vore smartare av mig att boka in en ny träningsgenomgång än att säga upp mitt kort. Han säger det som om han verkligen bryr sig om mig. Jag tänker att jag vill att han ska stryka bort mitt hår från pannan och klappa mig lätt på huvudet och säga att det kommer ordna sig. att jag kommer bli hulken, att han ska ta sig an mig. Men jag säger upp mitt kort.

Jag vill vända tillbaka, springa upp för trappan, fram till killen i receptionen , kasta mig i hans armar, gråta ut mot hans bröst,, snälla, hjälp mig ska jag viska.

för att dämpa min ångest tar jag en broschyr om Vår-ruset när jag går därifrån, funderar på att anmäla mig.. för på något vis känns det som en större grej att springa 5km bland folk och kalla det för Vår-ruset.. än att springa 5km vilken dag som helst.