På perrongen:

Farfar slänger sig på cykeln..redan innan han hunnit fram till vårat hus början han ropa - Chriiisteer, Chriisteeer.... Han kör ner på våran infart, hittar pappa i garaget. Pappa rusar in i hallen, hittar min trenchcoat..slänger sig i bilen och trampar gasen i botten. Min pappa hade kunnat tas för en rallyförare. - Han ser tåget... hela vägen kör han brevid tåget... han vet att han har en rondell framför sig.. att det kommer bli svårt att hinna....

Samtidigt står jag på en perong... först hör jag det plinga från bommarna längre bort sedan ser jag tåget komma... Fan tänker jag.. Helvetes jävla skit, att jag alltid ska ställa till det för mej själv..

Nycklarna..Mina nycklar både till jobbet, och till lägenheten ligger i den trenchcoaten... Jag ser en repris spelas upp i mitt huvud...återigen sitter jag utanför lägenheten - på det kalla golvet i korridoren och väntar på att Henke ska komma hem och låsa upp. 3 timmar får jag vänta. -Hostan har fortfarande inte gått över sedan förra gången..

Folket på perrongen börjat ta sina väskor, göra sig klara för att stiga på tåget som nu börjat bromsa in..Då ser jag den! Pappas bil! Pappas stora skåpbil! Mamma springer ner för trappan, ut på trotoaren... Pappa åker fort... han har redan vevat ner rutan och sträcker ut armen, i handen har han min trenchcoat. Mamma springer åt samma håll som pappa åker... hon springer brevid bilen, hon får tag i min jacka.. och fortsätter springa tillbaka upp för trappan och till mig. Dom andra har redan gått på tåget. Jag hinner vinka till pappa, vi ler båda två, och han vinkar tillbaka... jag kramar mamma snabbt och skyndar sen att kliva på tåget!

Jag känner mig lycklig! att det var ett av våra happy moments.. vi gjorde det tillsammans: Farfar, pappa , mamma och jag!