nån stanns måste man ju börja..

jag antar att jag inte längre kan kalla mig för vegetarian. det tar emot men det är nog så det måste bli...

jag har lidit nog.
jag har aldrig mått så kasst som under dom här åren...
jag har utsatt mej själv och min kropp för mycket... men järnbrist e för mycket! den har jag ingen kontroll över. den äger mej. ingen, inget ska äga mej.

det känns som jag klipper ett band, ett band mellan mig och Robert, det var han som fick mig att våga bli vegetarian... det var på hans födelsedag jag började, det var när han slutade röka som jag började äta veg..

Men det känns oxå som jag går ifrån något som jag är. det är inte ofta man är säker på vem man är, eller tycker om det man gör. men jag tycker om mej själv som vegetarian. det känns som att det är jag. Men nu orkar jag inte längre.

Det är inte det att jag är "sugen" på kött.. att jag saknat det. Det har jag inte. Inte ett dugg. Det är jobbigt att äta kött igen.. att försöka lära sig att äta kött.. riktigt jobbigt. Det är inte det att jag tänker att jag äter ett sött litet oskyldigt rådjur. Så tänker jag inte. Jag har bara under så lång tid tänkt att kött inte är någonting man äter. jag trodde inte att jag skulle äta det igen. inte på länge...

men ikväll beställde jag en Kebab Pizza....