När jag var 19år flyttade jag till england. Jag mådde inte så bra när jag flyttade dit. England fick mig att må bättre. Jag saknar luften.
Min vän Robert skickade en skiva till mig som jag lyssnade mycket på när jag var ensam i den källare där jag hade mitt rum. Jag saknar stillheten som bara finns i det rummet.
Samma dag som jag flyttade till england så fick jag veta att min farmor skulle dö. Jag hade inte hälsat på henne på sjukhuset en enda gång då, fast hon varit där någon vecka då. Jag trodde lixom att hon skulle komma hem. Jag tycker inte om sjukhus alls. Jag ångrar mig såklart nu. När jag fick veta att hon skulle dö så var det lixom försent.. vi skulle snart åka till flygplatsen. Jag kommer ihåg att jag grät i bilen, och på flygplatsen. Hur jag kände att jag valde bort min farmor för att åka till England. Att jag visste att jag aldrig skulle träffa henne igen, fast hon fortfarande levde. Min farmor levde någon månad till, men jag fick aldrig träffa henne igen.
Jag piercade mig i näsan och öronen, och åkte hem för hennes begravning.
När jag kom hem var det ingen som förstod hur jag kunde göra så, pierca mig sådär. Ingen förstod hur skönt det kan vara när det gör ont.
När jag fick veta att min farmor skulle dö flyttade jag till england.
1 kommentar:
och vi saknar henne nå så fruktansvärt <3
Skicka en kommentar